StormyDream: Hur kom det sig att jag köpte ett halvblod?

Jag kan inte neka att jag länge gått i tankar om att skaffa en häst till, men rädslan över att inte klara av det, både fysiskt och psykiskt, lade länge en skugga över alla vackra tankar. Det ligger rätt så många sömnlösa nätter bakom även detta beslut, men som vanligt övervinner det positiva. Alltid.

Det hela började en kväll i september förra året. Sandra skickade ett kryptiskt meddelande om att nu skall vi börja fundera på framtiden. Påföljande dag berättade hon om ett äldre halvblodssto i Billnäs, ett sto som möjligen sökte nytt hem. Jag måste erkänna att jag rätt så snabbt hakade på iden och lika snabbt bestämde vi en dag för att träffa stoet i fråga.

Så inte länge efter det besökte jag Billnäs för att träffa stoet. Min rätt så skeptiska och smått hästrädda mor följde modigt med, troligen mest för att försöka diskutera vett med sin dotter..

Hästen som mötte oss på stallplanen var svartbrun med ett rätt så alldagligt utseende och ett vackert, finmejslat huvud. Ögonen var snälla och öronen pigga. Det mest iögonfallande? Storleken. I mina ögon var hon stor som ett hus, både hög och bred. Yikes. Under sina år hade hon tjänat människan både som tävlingshäst, privathäst, ridskolehäst och avelssto och bredvid sig hade hon det vackraste föl jag någonsin sett. Långbent, elegant och med pigga ögon fulla av bus.

Detta var alltså hannoverstoet "Dream Girl", mer bekant "Maikki".

Jag förälskade mig rätt så snabbt, ingen överraskning. Överraskningen då? Förälskade sig, det gjorde min mor också. Det kändes mest rätt och naturligt att bestämma tid för provridning så det gjorde vi.

En snöslaskig förmiddag i oktober klämde vi in en provridning innan jobbet. Det var blandade känslor och tankar som snurrade i mitt huvud under bilresan. Två delar av mig kämpade en inre kamp. Den förnuftiga, lite tråkiga sidan av mitt inre kämpade tappert, men det var den lilla, förväntansfulla hästtjejen som gick klar segrare.

Det stora stoet sadlades, jag drog ett djupt andetag, satt upp, och på den vägen är det väl.

Hon var rätt mycket framåt med en pigg och snabb skritt. Raka motsatsen mot vad jag var van vid, så detta var ju ett plus. Jodå, skritten var trevlig. Traven då. Okej, väldigt annorlunda än Stormis' lilla ponnytrav, men jag hade väl inte förväntat mig några likheter heller. Problem med att hitta balans och rytm, men det kommer.

Galoppen. Söta öde, galoppen. I min värld kändes det som övernaturligt stora steg med en otrolig kraft bakifrån. Så är det ju kanske inte i verkligheten, men jag hade inte så mycket att jämföra med i tillfället. Det var aningen okontrollerat och studsigt, men det var inte det jag fäste uppmärksamhet vid.

Nej. Det jag fäste uppmärksamheten vid var det stora leende mitt ansikte sprack upp i. Det leendet och den känslan var det som fick mig att bestämma mig över att detta nog var hästen i fråga.

Så blev det också. Den 28 november undertecknades köpebrev, papper om ägarbyte skickades in och det stora stoet packades i transporten. Det var med blandade känslor som jag ledde henne ur transporten i Fagerdal. En blandning av rädsla, tillfredsställelse och kanske något slag av..eufori?

Tanken med Maikki är med andra ord att få mig tillbaka i sadeln, vänligt men bestämt. Hon är den perfekta hästen, snäll, framåt och hon kan rätt så mycket. Det att hon kan betyder inte att hon ger något gratis, nejdå. Men det är bra, slowly but surely.

En annan orsak varför Maikki hamnade hos mig är att hon lämnat väldigt fina föl, och det kommer vi att fortsätta på. Drömmen vi siktar på och jobbar för är två kvalitativa föl att föra linjen vidare. Den där drömmen vi burit på så länge, så länge, äntligen är vi där.

Wow.

Jag trodde aldrig att min nästa häst skulle bli ett halvblod, men på den vägen är vi, och jag ångrar inte en sekund.