Feeling just a little better..

Hej på er!

Tillbaka till vardagen efter några dagar off, och vet ni, det känns lite bättre. Visst är det fortfarande lite kaos här och där, det kommer det troligen fortsätta vara en god stund, men riktningen är rätt.

På onsdagen styrde jag som tidigare skrivet min trogna bil (just det! Jag har ju bytt bil och lagt Volvon att beta på grönare ängar) österut för några, enligt mig, välförtjänta dagar borta från allt. Borträknat att jag troligen var så nära att köra livet av mig jag aldrig varit tidigare då jag korsade Sibboviken så var det en skön bilresa, en tid tillsammans med mina egna tankar, bara jag och jag. 

Dagarna tillsammans med Maria, Rony och hela den östnyländska familjen susade förbi, allt för snabbt. Dagarna fylldes av stall, underbara djur, sportlovsjippo, kvalitetstid med världens finaste brorsbarn och ett trevligt besök till Borgå gamla stad.

Fredagskvällen hann bli sen innan jag var hemma, detta påverkades även en aning av att smartskåpet bakom ratten missade avfarten till Ring III, detta på grund av vägarbeten. Nå, det är en tid sedan jag susade fram längs Ring I, men jag har ju både kört och åkt vägen flera gånger, vad kunde gå fel? Jo, det att jag hamnade på en idrottsplan i Alberga. Det kunde gå fel. Kom hem gjorde jag dock till slut och hann med en snabb update tillsammans med Tessi och Jessy innan drömmarnas land kallade.

Lördagen spenderades med en morgontur, söndagen med en kvällstur. Där emellan besökte jag någon som blivit väldigt viktig och kär för mig.

Idag efter morgonturen var det stallsrengörning och spånhämtning som stod på agendan. Spån måste vara den bästa uppfinningen som finns om man har uteboxar. Lätt att mocka, ljust och fanskapet fryser inte så som torven gjorde. More spån to the people!

Morgondagen är ledig men rätt så fullspikad. Direkt på morgonen kör vi pappa till VNS för handoperation, sedan blodprov med mamma. Vid 13-tiden skall jag träffa en av mina absolut bästa arbetskompisar som på söndag åker iväg till Norge i tre månader. Senare Tessi och Jess och ännu senare träff med en gammal barndomskompis. Jag hoppas verkligen att jag får inklämt ett stallsbesök där någonstans, det återstår att se.

Världens finaste present av världens finaste guddotter. Det att hon tror att jag är 80 är en bagatell.

Semester..?

Trevlig, grådaskig tisdagsförmiddag..

Här sitter jag med massor att göra innan jag skall infinna mig på jobb klockan 14. Jag måste packa, laga mat så det räcker i några dagar och så susa iväg till stallet och fixa där. Vet ni vad jag vill göra? Jo, gå och gömma mig under mitt täcke och bara gå i dvala.

Jag vet inte om det är tillåtet att säga så, men jäklar jag är fed up på mitt liv för tillfället. Jag har inte intresse med något som helst, jag är trött exakt hela tiden och det känns som om det bara är stress, stress, stress. Så är det väl inte egentligen, men det känns så. Klart jag vet att allting kommer att bli bra och happy-go-lucky men för tillfället är jag bara så fruktansvärt trött på allt.

Semester, det skulle kännas himla rätt för tillfället.Dumpa mig gärna en månad någonstans långt uppe i högländerna i total solidaritet.. Redan en vecka i våran stuga skulle vara perfekt, synd så är det så innerligt kallt där så det får jag väl vänta på i några månader ännu. Men efterlängtad minisemester, det blir det i onsdag. Efter morgonturen styr denna faster kosan mot Lappträsk och spenderar två dagar tillsammans med Rony, Maria och barnen. Mamma är redan där hela veckan så det blir ju en liten familjefest haha. Det skall bli så skönt att komma bort ett litet tag.. Och så var det ju det där med östra nyland..

Happy Valentine's day!

God morgon? Ja, något i den stilen..

Gårdagen blev verkligen inte som jag trodde eller hade planerat, men oj vad det satt bra. Här sitter jag nu, nyss hemkommen, med en baksmälla som inte är från denna värld.. Nattens spontana "festande" satt verkligen så innerligt rätt. Så spontant, så otroligt absurt men ack, så himla kul!

Nu skall jag släpa min sargade varelse i säng och gå i dvala. Typ. Ha en fin vändag alla!

Fredagen den trettonde Februari

Vilka är oddsen att strax efter att jag kände inspiration till att ta upp skrivandet skulle det ta en sväng mot det att jag verkligen inte är inspirerad till något? Dock känns det ljusare nu, de två senaste nätterna har jag till och med sovit, det ni. En rätt så tillfredsställande känsla.

För det mesta har jag spenderat min tid omringad av vänner, hästar eller på jobb. Det är väldigt viktigt att försöka hålla sig upptagen hela tiden, är jag ensam hemma klättrar jag bara längs väggarna eller tassar omkring, från rum till rum, utan destination.

Hahh, bedrövligt!

Men det blir nog bra, snart är det sommar och ljust och..ja. Sommar.

My reasons

Då gränsen mellan *vänner* och *familj* suddas ut

♡

Ain't we all just runaways?

Lazin' on a sunday-afternoon

Go' kväll.

Dagen har spenderats omringad av vänner, hästarna är pussade, bastun är varm och väntar på mig och kaffet är klart. Det är ju som bäddat för den perfekta söndagskvällen, men ändå är perfektion så långt ifrån idag, igen. Inatt har jag dock sovit några timmar, detta kan jag tacka min trogna kompis Jack D för. Kanske inte det bästa alternativet, men vad gör man?

Nej, ville bara checka in och ge ett litet livstecken.

Det är lördagskväll..

..och dans i folkets park?

Nej, det känns inte direkt så. Tredje sömnlösa natten i sträck, och dagarna är inte bättre. Jag känner mig så liten, obetydlig och..jag vet inte. Jag är inte bekant med detta från tidigare, inte såhär.

Hyi.

Efter jobbet var det stallet som gällde idag. Vi fixade allt klart tillsammans med Sindis nya medryttare, väldigt kul med en ny kompis i stallet.

Med stallet tipp-topp styrde jag hemåt och fick äntligen klart min tatuerings-flash. Jag har nu i tio år gått med några mediokra tatueringar och har äntligen fått käppen ur för att åtgärda 'problemet'. Jag bestämde mig för att börja med min första tatuering, en liten bild av Betty Boop, som befinner sig på min vänstra överarm. Jag gillar bilden i fråga, men förverkligandet är kanske inte det allra bästa. Jag resonerade att tio år räcker bra med något man inte är totalt nöjd med, så nu skall de uppgraderas, en för en.

Kul!

För tillfället sitter jag i Fagerdal. Omringad av vänner jobbar vi på att slippa av med sömnlösheten.
Skål.

Så mycket sanning

En grådaskig fredagsförmiddag någonstans i Februari

Tankar, tankar tankar.

Känner ni till den där känslan då det mest känns som om man är en fånge i sitt eget huvud? Väldigt irriterande, utmattande och på gränsen till..svagt? Sömnlösa nätter avlöser osammanhängande dagar och man går genom tillvaron som i en dimma.

Anyway.

Igår efter jobbet tog jag ut Stormis på en promenad innan jag fixade stallet. Tanken om att det kunde vara halt slog mig, men avfärdades lika kvickt, det är ju snö på vägen. Tji fick jag. Min stackars lilla oskodda ponny slirade fram som Bambi innan det gick upp för honom att det kan löna sig att vackert tassa fram vid sidan av vägen. Efter att vi klarar upp den lilla bagatellen blev det en riktigt trevlig promenad i ett underbart vinterland. 

Maikki däremot var inte alls lika positivt inställd till vår lilla egentid med Stormis. Hon grät efter oss som om hon blivit lämnad alldeles ensam på jorden och jämrade sig över sitt öde. Faktumet att det gick tre hästar i hagen bredvid henne var hon helt blind för, stackars liten.

Denna morgon krigade jag mig omtöcknad och dödstrött (det här med insomnia är ju intressant) fram till kaffekokaren för att vara en god dotter och fixa morgonkaffe innan det bar av mot Fagerdal. Vi hämtade hem spån med Sandra till uteboxarna såhär en ledig fredagsförmiddag till ära. Maikki hade agerat ett litet underbarn här om natten och tömt hela sitt vattenkärl ut i boxen. För övrigt är hon nog någonstans längre bak i stamtavlan besläktad med en gris då hennes box ser ut som hej kom och hjälp mig! mest hela tiden, så med trettio liter vatten till på det var den ju som tagen ur en Stephen King-roman. Idag passade vi på att tömma hennes box, sopa den ren och låta den torka ordentligt innan nytt spån kärras in i kväll.

Nu väntar en kvällstur som imorgon avlöses med en morgontur. Ha en superb början på veckoslutet, alla fina.

Dagens visdomsord och tidsbrist

God..förmiddag?

Här sitter jag med min kära Skuffis-kaffekopp och filosoferar över livet. Jag har sovit som ett litet barn inatt och snart väntar en kvällstur. 

Ibland känns denna tid på morgonen och förmiddagen bara så onödig. Jag är sällan inspirerad över att göra något, förutom att åka till stallet, och det blir så snabbt bråttom. Man vaknar, och *poof* så är man på jobb. Klart att det är fullt möjligt att stiga upp 06 och vara hurtig utan att stressa över tiden men..nej.

Idag är att kolla in en vägg hos en kompis på tapeten nu på dagen. Planen är att försöka knåpa ihop något slag av väggmålning inspirerad från Sagan om Ringen. Projektet verkar spännande, utmanande och, Midgårdsnörd som jag är, väldigt kul.

Ha en fin och givande dag alla.

En snötung Tisdagsförmiddag i Fagerdal

Slutet är bara en ny början..?

Jaha, here we go again. 

Jag bollade länge med tanken att börja skriva igen, finns det tid, inspiration och helt enkelt något värt att skriva? Dock har jag saknat att lägga ner tankar och händelser, det känns på något vridet sätt befriande. Det visade sig också vara ett idiotsäkert knep att ha alla livshändelser, stora som små, samlade och det var så enkelt att bara bläddra tillbaka i historiken och snoka vad som sysslats med.

Den gamla bloggen kändes dock lite "off", men stormvarningen.blogspot.fi kommer finnas kvar. Där finns samlat flera år av tankar och känslor, så mycket tid, kärlek och sorg så jag hade helt enkelt inte hjärta att radera alltsammans.

Så, vad har pågått under dessa 6 månader då?

I grund och botten är jag väl rätt samma människa som jag var då, även om jag så gärna skulle vilja påstå att det är en ny och förbättrad version som sitter här bakom skärmen.

Något jag grubblat rätt mycket över den sista tiden är det här med känslor, lycka och allt vad det innebär. Definiera lycka? Rätt komplicerat, eller hur? Klarar människans förvridna sinne överhuvudtaget av att vara renodlat lyckligt? Är törsten efter något mera, missgynnande och alla andra mörka sidor som skuggar vårt inre ständigt i vägen för att stiga till den nivån?

Lycka, känslan av välbehag. Till en viss nivå kan materia kanske ta oss rätt så nära något som går att beskriva som välbehag, men i mitt huvud tar oss det inte ända fram. 

Rätta värderingar, frihet och tillit. Tillfredsställelse med det egna jaget, en positiv värdering av det egna livet och känslan av kunna ge något tillbaka, det är kanske det närmaste jag lyckas komma till att sätta ord på lycka.

You can't be in it for the money, you've got to satisfy your soul. Något jag vill tro på. Det sägs att lycka inte går att köpas för pengar, men så lär det ju också vara trevligare att gråta i baksätet på en limousin än på en cykels pakethållare..

Knepigt. Så är det också av vikt att komma ihåg att min lycka och din lycka, de kanske inte går att jämföra. Och hur tråkigt vore inte det?

Lycka

Hur kom det sig att jag köpte ett halvblod?

Jag kan inte neka att jag länge gått i tankar om att skaffa en häst till, men rädslan över att inte klara av det, både fysiskt och psykiskt, lade länge en skugga över alla vackra tankar. Det ligger rätt så många sömnlösa nätter bakom även detta beslut, men som vanligt övervinner det positiva. Alltid.

Det hela började en kväll i september förra året. Sandra skickade ett kryptiskt meddelande om att nu skall vi börja fundera på framtiden. Påföljande dag berättade hon om ett äldre halvblodssto i Billnäs, ett sto som möjligen sökte nytt hem. Jag måste erkänna att jag rätt så snabbt hakade på iden och lika snabbt bestämde vi en dag för att träffa stoet i fråga.

Så inte länge efter det besökte jag Billnäs för att träffa stoet. Min rätt så skeptiska och smått hästrädda mor följde modigt med, troligen mest för att försöka diskutera vett med sin dotter..

Hästen som mötte oss på stallplanen var svartbrun med ett rätt så alldagligt utseende och ett vackert, finmejslat huvud. Ögonen var snälla och öronen pigga. Det mest iögonfallande? Storleken. I mina ögon var hon stor som ett hus, både hög och bred. Yikes. Under sina år hade hon tjänat människan både som tävlingshäst, privathäst, ridskolehäst och avelssto och bredvid sig hade hon det vackraste föl jag någonsin sett. Långbent, elegant och med pigga ögon fulla av bus.

Detta var alltså hannoverstoet "Dream Girl", mer bekant "Maikki".

Jag förälskade mig rätt så snabbt, ingen överraskning. Överraskningen då? Förälskade sig, det gjorde min mor också. Det kändes mest rätt och naturligt att bestämma tid för provridning så det gjorde vi.

En snöslaskig förmiddag i oktober klämde vi in en provridning innan jobbet. Det var blandade känslor och tankar som snurrade i mitt huvud under bilresan. Två delar av mig kämpade en inre kamp. Den förnuftiga, lite tråkiga sidan av mitt inre kämpade tappert, men det var den lilla, förväntansfulla hästtjejen som gick klar segrare.

Det stora stoet sadlades, jag drog ett djupt andetag, satt upp, och på den vägen är det väl.

Hon var rätt mycket framåt med en pigg och snabb skritt. Raka motsatsen mot vad jag var van vid, så detta var ju ett plus. Jodå, skritten var trevlig. Traven då. Okej, väldigt annorlunda än Stormis' lilla ponnytrav, men jag hade väl inte förväntat mig några likheter heller. Problem med att hitta balans och rytm, men det kommer.

Galoppen. Söta öde, galoppen. I min värld kändes det som övernaturligt stora steg med en otrolig kraft bakifrån. Så är det ju kanske inte i verkligheten, men jag hade inte så mycket att jämföra med i tillfället. Det var aningen okontrollerat och studsigt, men det var inte det jag fäste uppmärksamhet vid.

Nej. Det jag fäste uppmärksamheten vid var det stora leende mitt ansikte sprack upp i. Det leendet och den känslan var det som fick mig att bestämma mig över att detta nog var hästen i fråga.

Så blev det också. Den 28 november undertecknades köpebrev, papper om ägarbyte skickades in och det stora stoet packades i transporten. Det var med blandade känslor som jag ledde henne ur transporten i Fagerdal. En blandning av rädsla, tillfredsställelse och kanske något slag av..eufori? 

Tanken med Maikki är med andra ord att få mig tillbaka i sadeln, vänligt men bestämt. Hon är den perfekta hästen, snäll, framåt och hon kan rätt så mycket. Det att hon kan betyder inte att hon ger något gratis, nejdå. Men det är bra, slowly but surely.

En annan orsak varför Maikki hamnade hos mig är att hon lämnat väldigt fina föl, och det kommer vi att fortsätta på. Drömmen vi siktar på och jobbar för är två kvalitativa föl att föra linjen vidare. Den där drömmen vi burit på så länge, så länge, äntligen är vi där.

Wow.

Jag trodde aldrig att min nästa häst skulle bli ett halvblod, men på den vägen är vi, och jag ångrar inte en sekund.

Can't wait for our future ♡